Kan räddning av vilda djur betraktas som tjuvjakt?

Die Jagdwilderei wird im Strafgesetzbuch im § 292 geregelt. Dieser Paragraph schützt das Aneignungsrecht des Jagdberechtigten. Dort steht: "Wer unter Verletzung fremden Jagdrechts oder Jagdausübungsrechts dem Wild nachstellt, es fängt, erlegt oder sich oder einem Dritten zueignet oder eine Sache, die dem Jagdrecht unterliegt, sich oder einem Dritten zueignet, beschädigt oder zerstört, wird mit Freiheitsstrafe bis zu drei Jahren oder mit Geldstrafe bestraft."

Dieser Text stellt keine Rechtsberatung dar und kann diese auch nicht ersetzen. Wir übernehmen keine Haftung für die Aktualität, Richtigkeit und Vollständigkeit der hier bereitgestellten Information.

Immer wieder werden vor allem in der Jägerschaft Bedenken geäußert, dass die Wildtierrettung ja als Wilderei gewertet werden kann. Tatsächlich ist die Wildrettung für Nicht-Juristen eine nicht ganz einfach zu durchschauende Handlung. In vielen Fällen erfüllt die Wildrettung den Tatbestand des Fangens. Immer dann, wenn Rehkitze eingesperrt werden, um sie vor dem Mähtod zu bewahren liegt der Tatbestand des Fangens vor, was durchaus den objektiven Tatbestand der Wilderei erfüllt. Das Fangen alleine ist aber noch nicht strafbar.

Till skillnad från civilrätten skiljer straffrätten mellan de olika elementen i ett brott. Elementen i ett brott är indelade i objektiva och subjektiva delar. Den objektiva delen är själva handlingen, som kan kännas igen utifrån. Den subjektiva delen avgör de inre omständigheterna. Dessa element existerar endast inom gärningsmannens person (såsom uppsåt). Även om de objektiva elementen för tjuvjakt vore uppfyllda, är ett uppfyllt subjektivt element alltid nödvändigt för att ett brott ska betraktas som ett brott. Ett element av det subjektiva elementet är åtminstone uppsåtet med avseende på de objektiva elementen. Eftersom vilträddning utförs för att rädda djuret från döden och inte för att tillägna sig det, är argumentet att vilträddningen också uppfyller det subjektiva elementet för tjuvjakt (här avser det uppsåt att tillägna sig det) relativt svårt för käranden att framföra.

Um den Tatbestand der Jagdwilderei zu erfüllen, ist mindestens ein bedingter Vorsatz nötig. Der bedingte Vorsatz (dolus eventualis) ist ein nicht einheitlich definierter Begriff, der unterschiedlichen Auffassungen unterliegt. Der Taterfolg (also die Aneignung von Wild) wird hierbei entweder billigend in Kauf genommen, für rein möglich oder für wahrscheinlich erachtet oder gleichgültig hingenommen (es gibt noch einige weitere Auffassungstheorien hierzu). Dieser bedingte Vorsatz ist mindestens gefordert, um den Straftatbestand überhaupt zu rechtfertigen.

En bonde som vill slå sin äng står inför en så kallad "pliktkonflikt". Å ena sidan förbjuder djurskyddslagarna honom att döda eller skada vilda djur utan rimlig anledning, och han måste därför vidta åtgärder för att förhindra detta. Å andra sidan får han inte förfölja eller fånga vilda djur, eftersom detta skulle utgöra tjuvjakt. Enligt paragraf 1 i den federala jaktlagen (BJagdG) har jägare en skyldighet att skydda vilda djur; därför agerar en bonde som räddar rådjur i jägarens intresse. På grund av denna berättigade pliktkonflikt agerar den bonde som räddar vilda djur inte olagligt, även om jaktarrendehavaren inte samtycker till rådjursräddningen.

Förutom den berättigade arbetskonflikten kan även argumentet om berättigad nödvändighet framföras. Paragraf 34 i den tyska strafflagen (StGB) definierar berättigad nödvändighet: "Den som begår en handling i en aktuell fara som inte på annat sätt kan avvärjas för liv, lem, frihet, heder, egendom eller annat lagligt skyddat intresse, för att avvärja faran för sig själv eller någon annan, handlar inte olagligt." Det skyddade intresset måste dock väsentligt överväga det kränkta intresset. Berättigad nödvändighet undanröjer rättsstridigheten från handlingen, vilket innebär att den inte längre kan straffas. Huruvida räddande av vilda djur anses vara berättigad nödvändighet är dock inte alltid säkert.

Strikt taget kräver tjuvjakt en brottsanmälan, som endast kan lämnas in av den skadelidande parten, dvs. jakträttsinnehavaren. Brottmål inleds alltid med en utredning, där den initiala misstanken om ett eventuellt brott undersöks. Efter att utredningen är avslutad måste åklagarmyndigheten besluta om åtal ska väckas eller förfarandet ska läggas ner. Eftersom paragraf 292 skyddar jakträttsinnehavarens rätt att tillägna sig vilt, är tillägnandet alltid det primära fokuset för eventuella åtal. Men om åklagaren tydligt kan urskilja avsikten att rädda viltet, och därmed avsikten att tillägna sig kan uteslutas, är det troligt att förfarandet kommer att läggas ner och en domstolsförhandling inte ens kommer att äga rum.

Det bästa tillvägagångssättet är dock alltid att involvera jakträttsinnehavaren. För det första känner de vanligtvis sina jaktmarker bäst och kan därför ge värdefullt stöd. För det andra undviks en konflikt gällande tjuvjakt helt om de är närvarande.

Därför bör alla ansträngningar göras för att informera jakträttsinnehavaren. Om detta visar sig omöjligt kan man dock, av de skäl som nämnts ovan, anta att räddning av vilda djur juridiskt sett anses ha högre prioritet än jakträttsinnehavarens motstridiga rättigheter.

Dr. Heiko Granzin, juridisk expert på Tyska jaktjournalen (DJZ), skrev en utmärkt artikel om detta ämne i Tyska jaktjournalen, nummer 4/2023, på sidorna 8-10. Titeln är: "Vem är 'skurken'?" Under rubriken "pliktkonflikt" förklarar han att även om jaktarrendeinnehavaren vägrar tillstånd att rädda rådjur, är bonden fortfarande juridiskt skyldig att utföra rådjursräddning innan gräsklippning.