Rättsläget gällande räddning av vilda djur

Nedan vill vi ge en översikt över den rättsliga situationen och några domstolsbeslut. Detta är varken juridisk rådgivning eller en uppmaning till konfronterande åtgärder mot jordbrukare. Framgångsrik vilträddning uppnås främst genom gott samarbete och förtroende mellan alla inblandade parter.

Grösklippning representerar en tid av avsevärd tids- och psykologisk påfrestning för jordbrukare. Många gårdar är generellt sett under betydande (ekonomisk) press och bördor. Istället för att kritisera uppmuntrar vi dig att kontakta oss och erbjuda hjälp och stöd för vilträddning, helst genom etablerade organisationer.

Vilträddning sker genom samarbete mellan jordbrukare, lantbruksentreprenörer, jakträttsinnehavare och volontärer. Vilträddning förebygger lidande och erbjuder möjligheten att sträva efter ett gemensamt mål trots potentiellt olika synpunkter, främja ömsesidig förståelse och därmed bidra till att stärka ett pluralistiskt civilsamhälle. Låt oss ta tillfället i akt!

Am 1. August 2002 trat eine Grundgesetzänderung in Kraft, in Artikel 20a wurden drei Worte eingefügt „und die Tiere“, er lautet seither: „Der Staat schützt auch in Verantwortung für die künftigen Generationen die natürlichen Lebensgrundlagen und die Tiere im Rahmen der verfassungsmäßigen Ordnung durch die Gesetzgebung und nach Maßgabe von Gesetz und Recht durch die vollziehende Gewalt und die Rechtsprechung.“ Der Tierschutz wurde damit Staatsziel, d. h. Verfassungsnorm mit rechtlich bindender Wirkung.

In § 1 Tierschutzgesetz (TierSchG) ist ferner festgelegt, dass niemand einem Tier ohne vernünftigen Grund Schmerzen, Leiden oder Schäden zufügen darf. Außerdem verpflichtet § 1 des Bundesjagdgesetztes (BJagdG) eindeutig denjenigen zur Hege, dem das Jagdrecht zusteht. Neben dem BJagdG gibt es für jedes Bundesland bedingt durch die Zuständigkeiten der Gesetzgebung zusätzlich eigene Gesetzgebungen. So wird beispielsweise in Brandenburg durch  § 1 LJagdG Bbg die Hegepflicht als gesamtgesellschaftliche Aufgabe beschrieben. Derart ähnliche Formulierungen finden sich auch in anderen Landesjagdgesetzen. Noch strenger ist das Bundesnaturschutzgesetz (BNatSchG). Demnach ist es laut § 39 Abs. 1 verboten, wildlebende Tiere mutwillig zu beunruhigen oder ohne vernünftigen Grund zu fangen, zu verletzen oder zu töten.

Artikel 20a des Grundgesetzes hat eine ganz besondere Bedeutung für die Problematik des Mähtods, indem es implizit zur Anwendung von Schutzmaßnahmen verpflichtet, sofern solche verfügbar sind.

Immer wieder werden vor allem in der Jägerschaft Bedenken geäußert, dass die Wildrettung ja als Wilderei gewertet werden kann. Tatsächlich ist die Wildrettung für Nicht-Juristen eine nicht ganz einfach zu durchschauende Handlung. Tatsächlich erfüllt die Wildrettung in vielen Fällen den Tatbestand des Fangens. Immer dann, wenn Rehkitze eingesperrt werden, um sie vor dem Mähtod zu bewahren liegt der Tatbestand des Fangens vor, was ja eine Vorstufe der Wilderei ist. Das Fangen alleine ist aber noch nicht strafbar. Strafbar ist die Jagdwilderei. Sie wird im Strafgesetzbuch im §292 geregelt. Im Strafrecht findet allerdings eine Differenzierung statt und der Tatbestand wird in einen objektiven und einen subjektiven Teil gegliedert. Der objektive Teil ist also die von außen erkennbare Tat. Der subjektive Teil bestimmt die inneren Gegebenheiten. Diese Merkmale existieren nur in der Person des Täters (etwa der Vorsatz). Selbst wenn nun der objektive Tatbestand der Wilderei erfüllt wäre, so ist für eine Straftat immer auch ein erfüllter subjektiver Tatbestand nötig. Ein Merkmal des subjektiven Tatbestands ist mindestens der Vorsatz bezüglich des objektiven Tatbestands. Bei der Argumentation, die Wildrettung erfülle auch den subjektiven Tatbestand der Wilderei wird sich ein Kläger allerdings schwer tun. Um den Tatbestand der Jagdwilderei zu erfüllen ist mindestens ein bedingter Vorsatz nötig. Der bedingte Vorsatz (dolus eventualis) ist ein nicht einheitlich definierter Begriff, der unterschiedlichen Auffassungen unterliegt. Der Taterfolg (also die Aneignung von Wild) wird hierbei entweder billigend in Kauf genommen, für rein möglich oder für wahrscheinlich erachtet oder gleichgültig hingenommen (es gibt noch einige weitere Auffassungstheorien hierzu). Wir befinden uns hiermit allerdings quasi am unteren Ende des Straftatbestandes. Das ist mindestens gefordert, um den Straftatbestand überhaupt zu rechtfertigen.

Rein formal verlangt die Jagdwilderei einen Strafantrag, den nur der Geschädigte stellen kann. Strafverfahren durchlaufen immer ein Ermittlungsverfahren, in dem der Anfangsverdacht auf eine mögliche Straftat untersucht wird. Nach Beendigung des Ermittlungsverfahrens muss die Staatsanwaltschaft entscheiden, ob eine Klage erhoben wird oder das Verfahren eingestellt wird. Da der §292 das Aneignungsrecht des Jagdberechtigten schützt, steht für eine Anklage also die Aneignung stets im Vordergrund. Wenn für den Staatsanwalt die Absicht des Wildrettens allerdings klar erkennbar ist, und damit der Vorsatz der Aneignung ausgeschlossen werden kann, wird spätestens an dieser Stelle das Verfahren eingestellt und es kommt gar nicht erst zu einer gerichtlichen Anhörung. Deshalb braucht niemand - auch kein Jagdscheininhaber - bedenken haben, dass er mit einer ordentlich durchgeführten Wildrettung wegen Wilderei verklagt werden wird.

Enligt paragraf 17 i den tyska djurskyddslagen (TierSchG) straffas brott mot någon av de ovannämnda lagarna med fängelse i upp till tre år eller böter. Brottet begås om ett ryggradsdjur dödas utan rimlig anledning eller om ett ryggradsdjur utsätts för betydande smärta, lidande, långvarig eller upprepad betydande smärta och lidande genom grymhet. En överträdelse föreligger dock endast om detta görs avsiktligt eller om det accepteras som en möjlig konsekvens av en handling.

Naturligtvis har ingen jordbrukare för avsikt att döda djur under slåtter. Enligt relevant rättspraxis är dock det faktum att inga försiktighetsåtgärder vidtogs, trots att rådjur hittades på åkern föregående år, tillräckligt för att fastställa att man accepterat risken. Även om ett rådjur redan har dödats eller skadats på åkern måste slåttern avbrytas och försiktighetsåtgärder vidtas för att säkerställa rättssäkerheten.

Den grundläggande frågan är vem som är juridiskt ansvarig för att skydda unga vilda djur under slåtter och i vilken utsträckning en person kan hållas ansvarig. De ovannämnda lagarna klargör att det i Tyskland inte är jägarens ansvar att skydda vilda djur från att dödas av slåttermaskiner. Medan jägare är skyldiga att förvalta vilda djur enligt paragraf 1 i den federala jaktlagen (BJagdG), tilldelar befintliga lagar och rättspraxis dem en underordnad roll. Snarare är det bonden eller den faktiska föraren av maskinen som är ansvarig för att djuren inte dödas eller utsätts för fara under slåtter. Flera domstolsbeslut finns redan i denna fråga. Olika domar beskrivs mer i detalj nedan.

En bonde fick böta 3 000 euro efter att medvetet ha skadat och dödat två rådjur medan han klippte sin äng. Han överklagade och hävdade att jägaren han hade kontaktat var ansvarig. Den 4 december 2013 dömde Wolfach tingsrätt bonden till böter på 4 000 euro och ett års villkorligt fängelsestraff. Domaren fann att djuren avlivades avsiktligt, eftersom bonden klippte ner ett andra rådjur kort efter att ha skadat det första allvarligt. Bonden borde ha vidtagit åtgärder för att skydda ett potentiellt andra rådjur från att bli dödat. (Ramsteiner, 2014)

Ett annat fall behandlades av Hadmar tingsrätt i en dom daterad 29 september 2004. Två bönder fick böter på 3 200 respektive 2 400 euro efter att ha fällt åtta rådjur. Domen grundade sig, liksom i det föregående fallet, på böndernas grymma uppförande och den därav följande avsikten att döda djuren. Detta motiverades med ett brott mot paragraf 1 i djurskyddslagen.

Bönderna hade deltagit i jaktföreningens årsmöte i mars föregående år, där man kom överens om att bönderna, på grund av den förväntade höga rådjurspopulationen, skulle kontakta den lokala jägaren 24 timmar före slåtter. Under den efterföljande första slåttern av ängen var de två dömda bönderna sena med att följa denna överenskommelse och fällde, trots den muntliga överenskommelsen, två rådjur innan jägaren anlände. Jägaren hade tänkt genomsöka ängen i förväg men hade aldrig haft möjlighet att göra det. En dag senare misslyckades de två återigen med att rapportera sin planerade slåtter och accepterade därmed döden av ytterligare sex rådjur. (Pückler, 2005, s. 125-126)

Under senare år har ytterligare domar avkunnats. Hittills har överträdelserna bestraffats med böter från 1 000 euro till 4 200 euro. Ett års villkorlig dom är fortfarande det strängaste straffet.

Den 6 november 2014 frikändes en bonde för första gången för att ha dödat två rådjur. Offenburgs regionala domstol frikände bonden i överklagande, trots att han ursprungligen hade fått villkorliga böter för brott mot djurskyddslagen. Domaren baserade sitt beslut på det faktum att ingen avsiktlig handling från bondens sida kunde urskiljas. Det var en olycklig serie händelser som involverade en viss grad av vårdslöshet. (Deter, 2014)

En bonde misslyckades med att informera den lokala jaktarrenden om slåttertiden för sin äng, trots upprepade uppmaningar från arrenden att meddela honom per telefon. När arrendens fru råkade på bonden som klippte sin äng, åkte hon omedelbart till platsen. Ängen klipptes av en entreprenör som bonden anlitat. Hon påpekade för entreprenören att det mycket troligt fanns rådjur på ängen. Arrendens fru krävde att föraren skulle sluta arbeta omedelbart så att ängen kunde genomsökas i förväg. Jaktarrenden själv och andra medhjälpare letade fortfarande efter rådjur på en annan äng vid tillfället och avsåg att komma omedelbart efteråt för att hjälpa till att genomsöka den aktuella ängen.

Efter att entreprenören hade rådfrågat bonden instruerade bonden, med hänvisning till tids- och kostnadsöverväganden, föraren att fortsätta klippa utan att leta. Tre rådjur dödades under slåttern på den 20 hektar stora ängen.

Jaktarrenden lämnade därefter in en anmälan. Under vittnesförhören framkom det att ängen inte hade klippts av jordbruksentreprenören själv, utan av en anställd hos entreprenören. Åtal inleddes mot bonden och entreprenörens anställd för brott mot djurskyddslagen (§ 17 i djurskyddslagen).

En domare vid Weilheim tingsrätt dömde bonden för anstiftan till tre samtidiga brott mot djurskyddslagen (§ 17 i djurskyddslagen, 26, 52 i brottsbalken). Domen baserades på det faktum att gräsklippningen, trots varningar från närvarande personer, fortsatte och djurens död accepterades som en sannolik konsekvens.

Bonden dömdes därför till 70 dagsböter à 40 euro vardera, totalt 2 800 euro. Bonden fick bära rättegångskostnaderna och sina egna kostnader. Bonden ådrog sig därmed totala kostnader på 4 000 euro.

Entreprenörens förare dömdes till 50 dagsböter à 40 euro vardera, totalt 2 000 euro. Han fick också bära rättegångskostnaderna och sina egna kostnader. Hans totala kostnader uppgick till 3 000 euro. Som skäl angavs att den anställde, trots att han varnats för eventuella rådjur på ängen, fortsatte att klippa gräset och därmed medvetet accepterade möjligheten av djurens död.

Jordbrukare är skadeståndsskyldiga utöver böter för brott mot djurskyddslagar. Detta fastställs i två rättsligt bindande domar från Triers regionala domstol (målnummer 1 S 183/04) och Bitburgs lokala domstol (målnummer 5 C 327/04). Enligt dessa domar dömdes en jordbrukare att betala skadestånd på 1 377,35 euro (2 x 680 euro + 17,35 euro i schablonkostnader). Jordbrukaren hade inte vidtagit några försiktighetsåtgärder, trots att en jägare hade varnat honom för att två rådjur befann sig på hans äng, som han skulle klippa.

Jordbrukaren accepterade medvetet de två djurens död. Domstolen fann att jägarens jakträtt och den därmed sammanhängande rätten att tillägna sig djuren hade kränkts. Det höga skadeståndsbeloppet motiveras av rådjurens avelsvärde, eftersom priset för levande djur kan krävas som ersättning. Motiveringen som gavs var att jägarens avsikt var att rädda rådjuren från döden. Därför var kostnaden för att hämta två levande djur och de därmed sammanhängande utgifterna inte den enda faktorn som skulle ersättas. (Hardt, 2014)

De rättsliga avgöranden som listas här är i allmänhet fall-för-fall-beslut och avser särskilt allvarliga fall. Rättspraxis visar dock tydligt en trend som indikerar att en fällande dom är mycket sannolik och sannolik. Den som avsiktligt eller av oaktsamhet orsakar att ett djur dör under slåtter begår ett brott. Jordbrukare är skyldiga att aktivt delta i räddningen av vilda djur. På grund av sin lagstadgade skyldighet att skydda vilda djur riskerar de åtal, särskilt om de inte samordnar med jägare, inte meddelar slåtterdatum eller försummar att vidta egna åtgärder. Dessutom finns det en risk att en jordbrukare kan behöva betala skadestånd till jägaren.

En fällande dom som leder till böter, oavsett belopp, kan anses vara relativt ofarlig. Men om en andra fällande dom inträffar anses individen ha ett kriminellt förflutet. Mer specifikt innebär detta att fängelsestraff är möjligt även vid en andra fällande dom. Entreprenörer och deras anställda har också en skyldighet att vidta försiktighetsåtgärder. Räddning av vilda djur genom samarbete mellan jordbrukare, entreprenörer, jakträttsinnehavare och volontärer är lösningen.